Kollaborativ problemlösning (Collaborative problem solving, CPS). PFL’s korta genomgång av metoden.

Nyligen genomförde psykologerna i PFL tillsammans med Helena Wallberg en workshop i en skola i Karlskrona på uppdrag av läroverket. Under dagen gick vi b.la igenom kollaborativ problemlösning (CPS) som en viktig metod för att stimulera elevers kognitiva basfunktioner. Ross Greene är docent på Harvard medical school, är personen bakom utvecklingen av kollaborativ problemlösning som metod för att stimulera kognitiva funktioner. PFL kör här nedan en kort genomgång av metoden samt evidensläget.

Kollaborativ problemlösning (CPS) som metod.

Primär målgrupp för kollaborativ problemlösning: Kollaborativ problemlösning är en metod som har som mål att utöka AngryChildkognitiva förmågor hos barn med utmanande, stökiga, eller inkonstruktiva beteenden i skolor/barngrupper. Barn som går i affekt snabbt, som låser sig, som reagerar impulsivt, som kan vara aggressiva, som har svårt att anpassa sig, samt störande för andra tillhör, med andra ord, målgruppen.

Varför barn är utmanande: Barn har utmanande beteende för att de har svårigheter att kontrollera och styra sig själva på det sätt som förväntas av dem i en skolmiljö. Kort sagt; problembeteendena vissa barn har är pga de släpar efter i utvecklingen i en eller fler kognitiva förmågor (exekutiva, språkliga, emotionella, flexibilitet och sociala)  och att dessa förmågor inte uppfyller det som förväntas av dem i skolmiljö. Ross Greene säger; ”barnen gör så gott de kan”. Tolkningar som att ”barn jävlas” eller med ”flit” ställer till problem, är felanalyser (ofta födda under stress och affekt hos den vuxne), som då saknar den djupa förståelsen för varför barnet ställer till det så för sig själv. Och ofta ger denna typ av felanalyser ännu mer stress hos den vuxne, då han/hon kanske känner sig orespekterad, kränkt, påhoppad och obekräftad. Och om dessutom den vuxne går i affekt när barnet är i affekt smittar ofta affekten mellan parterna, och båda parterna vevas olyckligtvis då upp i högre och högre affektläge.

Vad gör kollaborativ problemlösning: Kollaborativ problemlösning syftar till att utveckla kognitiva förmågor hos barnet genom att den vuxne under lugn sinnesstämning, stimulerar barnet till att reflektera kring och använda nya sätt att hantera situationer då barnet blir triggat. Denna stimulering och breddning av barnets problemlösningsförmåga och flexibilitet, innebär enl kollaborativ problemlösning, att att man metodiskt tar upp situationsbetingade beteenden som blivit problematiska för barnet och den vuxne (ex. skolpersonal, lärare, föräldrar) och därefter, under kollaboration (dvs samarbete/teamarbete) kommer på nya sätt som barnet skulle kunna tänka sig att agera på, vilka då har fördelen att de innebär mindre problem för både barnet och den vuxne. Kort sagt är kollaborativ problemlösning en metod för vuxna att stimulera barnet till att själv hitta nya vägar ut ur problem som innebär mindre problem för dem. Denna stimulans innebär samtidigt en träning/höjning av de kognitiva förmågorna hos barnet. Denna träning och höjning av de kognitiva förmågorna kommer sedan att hjälpa barnet under resten av skolgången och deras liv. Kollaborativ problemlösning syftar alltså till inget mindre än att ge barnet livsverktyg som det kommer har nytta av i sina dagliga liv.

Hur utför man kollaborativ problemlösning: Den vuxne ska under lugna och lågaffektiva stunder stimulera barnet till att hitta lösningar på ett problem åt gången. Dessa problem definieras av situationer där barnet haft ett inkonstruktivt beteende. Lösningarna till problemen definieras av nya sätt att agera på (i relation till det gamla beteendet). Kom ihåg; för att bli effektiv på kollaborativ problemlösning krävs studier och handledning, då det finns många fallgropar. Nedan är endast en kort introduktion av metoden.

För att denna stimulans ska komma till skott måste nu den vuxne i tur och ordning:

  1. Lyssna och förstå:Den vuxne ska ej trigga eller trissa upp barnet; dvs lyssna neutralt och lugnt med medkänsla och empati, när barnet förklarar problemsituationen, istället för att förebrå eller anklaga. Lyssna nyfiket och uppmärksamt så att följdfrågor kan ställas som ger en ännu mer detaljerad bild av varför barnet gjorde som det gjorde. Målet är att den vuxne på djupet ska förstå varför barnet gjorde som det gjorde i den aktuella situationen. Låt barnet få tid att tänka.
  2. Inbjuda och lösningsorientera: Den vuxne ska, efter att ha låtit barnet få ordentligt med tid att förklara sig och efter att den vuxne känner att den förstått barnets orsaker till beteendet, lugnt och pedagogiskt komma med sina tankar till varför problemsituationen blir problematisk både för den vuxne och för barnet. Därefter ska den vuxne bjuda in barnet till en diskussion kring problemet och hur man kan lösa det. Den vuxne ska aktivt uppmuntra barnet vid ansträngningar att hitta lösningar till problemet och säga att det har bra ideer.
  3. Överrenskommelse: Den vuxne och barnet går med på en lösning som både känns bra för den vuxne, men också för barnet. Barnet och den vuxne kommer överrens om att barnet ska agera på detta nya, alternativa sätt i fortsättningen. Den vuxne ska uppmuntra till en senare utvärdering, där barnet och den vuxne kan gå igenom om lösningen varit fungerande för barnet eller om nya lösningar måste diskuteras. Ofta lovar barnet sådant som är för svårt att hålla, vilket gör att man måste återupprepa processen många gånger.

Hur kollaborativ problemlösning stimulerar kognitiva funktioner:

  • Språket (som ett problemlösningsverktyg): barnet lär sig genom dialogen med den vuxne att använda språket som ett verktyg för att förstå och reflektera. Med språket lär sig barnet ytterligare sätt att hantera situationen än bara genom att reagera med handling.
  • Exekutiva funktioner (b.la förmågan att planera och utföra ett beteende): I dialogen med den vuxne förs barnet in på vägen där det måste lära sig att planera sitt beteende mot ett mål (överrenskommelsen). Barnet lär sig även att överväga flera olika möjliga ageranden på en situation och sedan välja ut ett och utföra den.
  • Sociala färdigheter (förmågan att förstå verkan av sociala beteenden) : I dialogen med den vuxne får barnet lära sig att tillsammans lösa ett problem. Barnet lär sig även tillsammans med den vuxne, hur olika sociala beteenden kan ge negativa eller positiva effekter för barnet.
  • Kognitiv flexibilitet (förmågan att byta beteenden i olika kontexter):Tillsammans med den vuxne kan barnet komma fram till alternativa sätt att bete sig på i olika situationer och inte bara använda samma beteendemönster i alla kontexter. Barnet stimuleras till att tänka att olika saker gäller i olika sammanhang.
  • Emotionella färdigheter (förmågan att hantera affekt): Genom dialogen med den vuxne kan barnet börja få en känsla av kontroll på problemen. Barnet kan förstå hur det kan använda olika lösningar för att lugna ner sig när det är i affekt.

Varför kollaborativ problemlösning: Den siktar sig in på att stimulera inre förmågor hos barnet. De flesta av oss vet varför man inte ska utföra vissa beteenden och hur man kan ha kontroll på sig själv. Målgruppen för kollaborativ problemlösning saknar denna förmåga. Om man endast skulle använda gränssättning och konsekvenser, som i beteendeterapeutiska interventioner tex KOMET,  blir barnet mer styrt att yttre faktorer snarare än inre.  Barnets beteenden då kanske blir bättre, men de kognitiva förmågorna är då inte det som primärt driver beteendeförändringarna, utan snarare yttre variabler. Dock är det mycket viktigt att påpeka att kollaborativ problemlösning inte på något sätt förespråkar fria gränser för barnen, utan detta är fortfarande viktigt. Men det som tyngdpunkten borde ligga på är att utveckla barnens förmågor. Sedan kan beteendeterapeutiska insatser definitivt vara goda komplement i detta, enl skolpsykologerna tillika KBT-terapeuterna på PFL. Barnen behöver få förstärkning på sina goda beteenden.

Barnen vill göra bra ifrån sig, och förstår ofta på något plan att deras beteenden inte är ok. Ofta kan detta även leda till skam hos dessa barn. Om man då endast säger till barnen när de gjort något fel kommer skammen att öka. Men med kollaborativ problemlösning kan man ge barnen en chans att känna att de kan lyckas på egenhand.

Evidensläget

PFL väljer här att ta upp en studie som utförts i svensk kontext 2012, samt en sammanfattande metastudie från 2013.

I den svenska studien från 2012, sågs  att metoden signifikant reducerade symptom kopplade till ODD, samt ADHD. I denna studie fanns endast 17 deltagare vilket gör att resultaten måste ses som endast preliminära positivt indikativa.

I metanalysen från 2013 där sex studier ingick indikerar metoden goda resultat gällande reducerandet av utagerandebeteenden, samt positiva resultat gällande minskandet av disciplinära interventioner. Resultaten sågs gälla i både klinisk kontext, ungdomsvårdsmiljö samt skolkontext. Sekundära effekter observerades gällande reducerandet av stress hos vårdnadshavare och personal samt  förbättrade relationer mellan den vuxne och barnet.

Referenser

http://www.thinkkids.org/

http://www.livesinthebalance.org/

http://www.lararnasnyheter.se/specialpedagogik/2013/11/10/barn-gor-ratt-kan

Greene, Ross W. and Ablon, Stuart J: (2006): Treating Explosive Kids. The Collaborative Problem 
Solving Approach. The Guilford Press, New York 

Greene, Ross W. (2009): Vilse i skolan. Hur vi kan hjälpa barn med beteendeproblem att hitta rätt. 
Studentlitteratur AB, Lund 

Johnson M, Ostlund S, Fransson G, et al. Attention-deficit/
hyperactivity disorder with oppositional defiant disorder in
Swedish children—an open study of collaborative problem
solving. Acta Paediatr 2012;101:624–30.

Alisha R. Pollastri, PhD, Lawrence D. Epstein, PhD, Georgina H. Heath, BSc,
and J. Stuart Ablon, PhD, The Collaborative Problem Solving Approach:
Outcomes Across Settings, Harvard rewiev of psychiatry, 2013, 21:4,188-199

Annonser